År 1898 föddes Enzo Ferrari i Modena i Italien. Som ung var Enzo en av Alfa Romeo’s racingförare men övergick av hälsoskäl till att bli tävlingsledare. Han hade öga för talanger och lockade duktiga ingenjörer till Alfa Romeo. Detta gjorde att Alfa Romeo fick ett försprång före Fiat. Ekonomiska bekymmer fick Alfa Romeo att dela tävlandet och bilbyggandet i två läger året 1929. Chef för det nya stallet blev Enzo Ferrari. Han hade samlat på sig ett racingteam på mer än 40 duktiga racingförare och bildade “Scuderia Ferrari”. Racingbilarna var fortfarande Alfa Romeo. När konkurrensen hårdnade på 30-talet, började Enzo Ferrari bygga en egen bil, Alfa Romeo 158. Denna skulle komma att bli oerhört framgångsrik.
Ett eget bilmärke
Efter andra världskrigets slut sade Enzo Ferrari upp sig hos Alfa Romeo och började bygga egna bilar. De så berömda V-12 motorerna såg dagens ljus år 1946 och året därpå grundade han sin firma Ferrari, med hemvist i Maranello, Italien. Den allra första Ferrarin som tillverkades var en 125 S medan den första Ferrarin till salu var en Ferrari 166. Det viktigaste för Enzo Ferrari var alltid motorns kapacitet och 166:an var byggd kring en V 12-motor designad Giacchino Colombo, en av Enzo’s skickliga ingenjörer. Idag hade man dock inte imponerats över motorns 90 hästkrafter. Märket Ferrari, med den stegrande hästen som emblem för stall Ferrari, rönte stora framgångar på tävlingsbanorna under 40- och 50-talet, vilket gav firman en skjuts. Efterfrågan på gatbilar ökade och trots Enzo’s motstånd mot att tillverka sådana kände han sig mer eller mindre tvungen.
Ferrarins utveckling
I början kunde en Ferrari se ut hur som helst, då karosseritillverkarna var många. En av dem var Pinin Farina och de klädde sin första Ferrari, en 212 Inter, år 1952. Enzo inledde ett samarbete med det unga företaget och idag är de båda företagen i stort sett synonyma. Året därpå, på en bilsalong i Paris, presenterades modellserien 250 GT. Framgångarna med modellen gav Ferrari ekonomi till att bli en av världens största tillverkare av sportbilar. 250-serien vann allt på Le Mans och den mest kända, 250 GTO, vann GT-titeln 1962-64. I Amerika hade man följt Ferrarins utveckling och intresset för märket var stort. Enzo skapade en rad modeller med tillägget Amerika just för USA-marknaden. Alla var utrustade med V-12 motorn och badade i lyx. År 1964 kom 275-modellen som höll Ferrari kvar på marknaden i den hårdnade konkurrensen från främst Lambourghini. När bilarnas toppfart närmade sig 250 km/h blev tillverkarna tvungna att börja tänka på karossernas aerodynamik, då de blev för lätta i nosen.
Ferraris gatbilar
Lambourghini tog fram Countach och Ferrari kontrade med Mittmotor. En Boxermotor introducerades, men V-12:an blev ingen hit eftersom skärpta krav på avgaser infördes under oljekrisens USA. Där kanske de hellre velat se en Vässla på marknaden. Ferrari bytte förgasare till insprutning, modellen hette 512 BBi. Dess ersättare blev Testarossa. Den utvecklades och hette F512M, år 1994. Enzo’s sista bil var F40. V8-turbon släppte lös 472 hästar. Den var 1 km/h snabbare än Porche 959, men det var tillräckligt. Året innan Enzo’s död, 1988, var bilen den snabbaste serieproducerade gatbilen i världen.